Tänkvärda ord på fikarasten....

Jag brukar aldrig ha tid att läsa krönikörers spalter i dagstidningarna, men idag fastnade jag för Marcus Birro's kloka ord. Jag citerar hela krönikan nedan. Den finns även publicerad på:
www.expressen.se
Visst är det så?

"Jag rörs av mina medmänniskor. De är besynnerliga. De är stundtals obegripliga. Som att landa i ett främmande land, känna hotellets heltäckningsmatta under fötterna, knäppa på teven och se ansikten samtala om något på ett språk man inte begriper. Men de är mina medmänniskor. De är fyrar i mitt ensamma hav. Jag behöver dem. Jag tycker om dem.
Vi började gå i parterapi, jag och kärleken. Det slet ut hjärtat på mig. Det borrade ett hål rakt in. Jag kunde känna hur bröstbenet öppnade sig.
Sedan hände något oväntat. Jag rördes av en ljus, lätt vind. Hjärtat fick ögon och kunde se varför vårt liv hamnat i baklås och plötsligt var det så enkelt att komma ur lögngreppet, få överblick över de öde landen.
Kärleken, medborgare, är en ljus, lätt vind som aldrig ljuger, aldrig bedrar eller sårar. När vi bedrar eller sviker rörs vi inte längre av någon vind.
Det är aldrig försent. Det är bara en iskall lögn de säljer. Kärleken rör sig inte över tid. Den står strax bredvid, vid sidan av löparbanan som vi andra kutar varv efter varv på. Allt vi behöver göra är att sakta ner tempot och kliva av hetsen ibland.
Man ska inte döma någon i kärlek. Men om fler visste vilken inneboende kraft och vilka slitstarka band som kärleken tvinnar oss med, skulle fler lyckas reda ut sitt privata kaos, hitta tillbaka till varandra.
För så här är det. När vi tror och upplever det som att vi kommit ifrån varandra är det bara ett trick med speglar. Vi är nära varandra. Vi kan röra vid varandra med våra ljumma fingrar, med vårt kött. Men det är mörkt och i mörkret är det svårt med avstånd. Därför tror vi att vi är ensamma där vi står. Men jag är där. Du är där. Hon och han är också där.
Vi är aldrig ensamma. Det bara känns så.
Den egentliga friheten bor i vardagen, i plikterna, i kärleken till våra barn.
På krogar, i främmande sängar, på tillfälliga motellrum längs en stökig motorväg mellan två småstäder, i den tidiga gryningens tystnad när bilen rullar ut, bor endast rockmyternas frihetsbild. Den är falsk. Jag vet. För jag har varit där. Den friheten är ett ständigt hjärtslag för mycket. Hela tiden farligt nära gränsen. Den sortens frihet är bara inbördeskrig, flykt, lögner och tragik.
Jag är en ynklig man. Jag skäms inte över mina tillkortakommanden. Jag skäms inte heller över att skriva om mina tillkortakommanden. Varför? Därför att jag är inte är unik. Min rädsla är också din och allt vi lyckas sätta ord på kan aldrig döda oss.
När vi lär oss be om hjälp blir vi odödliga.

Midsommar är Sveriges riktiga nationaldag. Vi får äntligen en chans att bli något mer än ett isflak i världen. Drömmarna är verkligare än våra egna liv, just under midsommar. Ingenting är omöjligt. Himlen sänder sina änglar som fallskärmssoldater ner till oss där vi skrotar med våra platsstolar, sillburkar och ängsliga blickar mot oroliga skyar.
Utan att vi riktigt förstår det själva är våra ritualer runt midsommar en sorts parterapi. Vi härmar andra människor vi inte känner, vi talar om samma saker, vi äter samma mat, vi dricker vår nubbe, och allt det där sätter oss i samklang med varandra. Som ett varsamt, kärleksfullt eko, rörs våra hjärtan.
När den ömma natten sedan kommer, som en mor, till oss och vi sitter på trappan upp till huset med huvudet fullt av bilder över våra liv, ska vi känna hur starka vi är tillsammans, i den här klangen, i den här sången, just vid den här tiden på året.



Av Marcus Birro
redaktionen@expressen.se "