När jag var på väg från Mandelbrot Fraktalinstallationen på LEA27 häromdagen, passerade jag 26:an på vägen hem.
En snövit sim på kartan lockade mig att titta efter vad som fanns där.
Mesh. Vita meshskulpturer och föremål.
Utställningen heter Resonant Osmosis, skapad av Johnas Merlin.
När man landar i simmens centrum kan man lätt tro att man kommit till Ishavet. Poöygoner bildar isberg och händer sträcker sig upp ur vattnet som ett rop på hjälp.
Men det finns inget enhetligt här, ingen röd tråd alls och det är nog inte heller meningen när man läser Merlins beskrivning av sitt arbete:
Some ideas enter the mind for a moment but soon depart leaving a vague, enigmatic imprint. This work is based on a collection of these thoughts, each a possible key, opening a door to another.
:: As if a song played from a hidden dimension vibrating pure energy.
Många av skulpturerna och formerna påminner om det vi gjorde i 20+ med Tribe. Arbetssättet känns mycket bekant.
Polyhedra-icosahedronen t.ex
Och så långt är allt ok. Att sväva över välkomstplattan och titta runt.
Jag skulle testa att gå. DET gick inte. Det är exakt här jag tappar humöret och bara vill sticka därifrån, men jag kan inte. Jag sitter fast!
Miljoner tentakler griper tag i mig och skapar ett clutter som segar ner grafiken till närapå kraschnivå.
Jag kan inte se nåt heller. Kameran är mitt i allt det slingrande vita, och jag kan inte gå därifrån utan att bli fortsatt inslingrad i tentakler, och jag kan inte fortsätta att kolla runt.
Det imponerar inte ett dugg på mig!
Jag kommer tvärtom att tänka på grieferattackerna i Sandbox Goguen för ett par år sen.
Detta är inte konst. Låt mig komma härifrån. Nu!
Att se konst är att bli överväldigad i själ, hjärta och sinne. Inte att bli attackerad av scriptade tentakler.
Eländet finns på LEA26. Åk dit på egen risk. Inget jag kan rekommendera dock.....
